MENY
Jag är så förbannat ensam
fast jag har
mina barn
mina djur
och ngt som liknar enstaka vänner.
Inga riktiga
nära
för dit släpper jag ingen
aldrig mer
Det gör så ont att bli
dumpad
övergiven
sviken
Och jag är så lättlurad
godtrogen
Grottar ner mig i självömkan
för hur ska jag ta mig ur det?
Hur gör man?
Jag vet inte!!!!!!
Har en bild att jag inte
förtjänar
kärlek
eller är det för att jag inte törs?
Är fet
vem skulle vilja röra mig
när jag äcklas av mig själv?
Kan inte
gå ner
och bli smal
för jag vill att ngn ska älska mig för den jag är
inte för hur jag ser ut
Men
det funkar ju inte
Ser på män
och tänker att jag skulle
rysa om dom rörde mig
fast vet
att om ngn bara gjorde det
skulle jag vara som att skjuta på en sittande anka
Men jag minns dig
mitt livs stora kärlek
jag minns dina ögon
din röst
dina kropp
våra bus
vår vardag
våra olikheter
våra kulturskillnader
vår omognad
vår oförmåga att se
hur vi skulle kunna lösa det
Och jag vet att jag inne i mitt allra innersta
fortfarande älskar
det som
var
Det som aldrig blev
Och det är
därför
jag inte vill ha ngn annan
Jag har provat
men ingen når upp
ingen är ens i närheten
Och i ensamheten
är det
det enda
jag får nöja mig med
0